Anno 1703 den 21 maj, er retten vorden betiendt, paa Berig i Aas preste-
gield, effter den höye öffrighed naadigste ordre, som et extra tinghold
i den tillfelde, hafuer bevilget, angaaende et slagßmaall, som er
faaregaaen, jmellem Hans Storud paa Dröbachz strand beboende, och
en bunde hannem i sognet boende naffnlig Raßmus Solberig; hvorved
var nu nerberende, Kongl: May: velbetrode slodzfoget, Sr. Jens
Raßmusen Brönstorph, och ellers till rettens betiening effterföl-
gemde laugrettismend
Lauridz Snees Joen Nordbye
Frantz Vassum Sebiörn Toug
Anders Nyegaard Clemit Nordbye
och bleff nu samme person Hans Storud for retten frembragt, som
hafde slaget den anden, och vndskylte sig at Raßmus Solberig kom
drochen i hans huuß, och med mange v=bequembs ord hannem
ofuerfaldt, saa och slaget hans quinde ofuer ende, v=denfor dören
i skaret, huilchet gaff aarsage, at hand maate stöde Raßmus
fra sig, med öxsen, och hafde iche trod, det skulle rammet saa ilde.
Niels Einersen och Jacob Krogsrud, hafde steffnt i sagen, och ind-
kaldet parterne till i daug at möde, som findes rigtig, effterdj
de ere till stede, men de tuende soldater, som till proff ere ind-
kaldede, nemlig Amund Levordsen, och Örjan Pedersen, hafuer sig iche
indfunden, men aff deris officerer /: som berettes :/ skall vere for-
böden at möde.
Lenßmanden Michell Lauridzen, hafuer eller till hans Kongl: May:
interesse, effterspurdt denne sag, och huad i den tillfelde, kunde tiene
till opliusning, huilchet er meldende som udj acten indföres
om denne sags beskaffenhed, bleff frembragt effterfölgende proff
Anna Arnesdater, som er till huuse hos Hans Storud, effter afflagde æd proffuede, at Raß-
mus Solberig kom fra Vennebech, och till Hans Storud, och var meget drochen, och sprang
ind i stuen till Hans Storud, och skielte hannem for tiuff och skielm, och sagde du var
dræber, till min broders död /: sagde hand :/ men Hansis quinde, förte Raßmus paa
dören, och hand bröd sig ind igien, men hvorledes Raßmus sig det öxsehammerslaug, aff
Storud saa hun iche, ellers hörde hun at Hans Storud bad for sig, och hafde ingen
trætte med hannem.
Och i hvor vell de tuende soldater, Örian Pedersen, och Amund Levordsen iche nu er
tillstede, deris vidnesbyrd ædtlig at afflegge, men siger effter den her hiorde
beretning, at deris officerer dem det hafde forböden, o saa maade for
retten at möde, saa hafuer dog lenßmanden, ladet sig, till hans Kongl:
May: interessis opagt, informere om denne handell. och Jöran
Pedersen, paa sin egen, och Amund Levorsens veigne giort denne vnderretning,
at forleden den 11 april, fulte hand med Raßmus Solberig, fra Vennebech
at reise hiem igien, och Raßmus var heel beskiechet; som de var kommen
forbj Hans Storudz huuß oppe i bachen, springer Raßmus aff sin slede
tillbage igien; och dermed holt hand med sin camerat, Amund Levordsen
stille med hestene, och sagde till hueranden, vj vill gaa tillbage effter
Raßmus, som da var indkommen till Hans Storud, och da de der effter
indkom, sad Hans och Raßmus tillsammen paa krachen, och drach aff
et kruß öll, och snachet de ej stort till hin anden; men strax de var
indkommen sagde Raßmus till Hans, du var dræber i min broders død
nu skall ieg betale dig der for; kom med mig vd for dören, och tog hannem i
armen, men hand suarede thi stille med saadan snach, dermed gich Raßmus
paa dören, och de tuende med, och da de kom vdfor dören, hörde de, at
Hans Storud spurte effter sin öxse; saa toch Örjan och Amund, Raßmus
fatt, och vilde hafue hannem med sig; men hand stodde hart imod; saa kom och
Hans Storuds quinde, och bad hannem reise hiem, och inted skiötte saadan snach;
men hand föyste hinde ofuer ende, i fra sig; och dermed sprang fra dem
tillbage igien, ind till Hans Storud, som da stod i sin suale, och hafde öxsen
i haanden, och da bleff hand slagen et slaug med öxsen aff Hans Storud udj
hoffuidet, saa hand falt omkuld der ved.
Hans Storud, var nu for retten tillstede, och kunde iche benegte, at hand jo slog
Raßmus med öxsen, och iche tenchte, at det tog saa mefet; sagde och at manden
kom i hans huuß och offuerfalt hannem men kunde iche bliffue hannem quit, endog
hand offte bad for sig at maate vere till fredz, saa kunde det
dog iche hielpe noget.
Raßmus Ollsen Solberig, var iligemaade nerverende, och sagde, at om enskiöndt
hand indkom i mandens huuß, saa hafuer hand dog iche giort hannem noget offuer-
fald, saa ofuer med hannem effterdj hand ingen v=ret den anden tillföyet hafuer
end v=den ædskyld och bröde, faaen det ommelte öxsehammerslaug, som hand
dog aldrig forvnder.
Kongl: May: slodz foget paastod, at Hans Storud, som haffuer giffuit den
anden et öxsehammerslaug, sam och derforuden tillfaarn er dömbt her
aff figderiet, och i saa maade inted effterleffuet saadan kiendelse,
derfaare bör paa kroppen at vorde strafet, andre saadane till exempel
och affskye, disligeste Raßmus Solberig, som sig paa den anden indvelter
sig, och saaledes, som forbemelt, kommen i hans huuß, derfor sine bödder
at vdgiffue, och begierit derom en endelig kiendelse.
Huad sig denne forberörte tuistighed er angaaende, da om enskiöndt at
Raßmus Solberig er drochen indkommen i Hans Storudz huuß, saa siger
dog iche nogen aff proffuene, at hand med nogen haandz gierning den anden
ofuerfaldet och slaget hafuer; men allene brugt munden, som iche kunde
træfe den anden till skade, men heller at see hannem till gode i sin drochenschab
en hannem med öxsehammerslag at ofuerfalde; saa siger och lougen, at
den skadelidende bör först at hafue sin skades opreisning, förend
noget i bödder till hans Kongl: May: kand henfalde, och som hos
Hans Storud, iche noget huerchen i en eller anden maade er at bekomme
eller Raßmus Solberig for sin skade suie och tach, eller badskier lön
kand nyde nogen opreisning; som och det iche medförer nogen billighed
at den som faar skade, bör baade det v=den revanz at lide, och der
foruden böde, helst effterdj Raßmus Solbergis hilsen, dermed kand
vere gaaen i löbet, thi kand mand iche forefinde, at Raßmus Sol-
berig til bödders erleggelse, noget kand vdgiffue mend frjkiendes;
och huad sig Hans Storud er angaaende, da dersom hand inden 3de dages
forlöb kunde vdrede de bödderm som lougen udj 6te bogs 7de capitell
2den artichell ommeldes, nemlig 3de 3 lod sölff, er hand dermed befriet
saaledes, at hand effter diß betalling, straxsens forföyer sig her aff
fogderiet, och aldrig kommer her meere; men dersom det skeer da strax
at paagribes, och ydermeere vorde straffet; men saa frembt
hand iche med penge eller rigtig caution bödderne kand suare
bör hand at lide paa kroppen, och at gaa i jern paa en aff bergvercherne
hvorhen den höye öffrighed, det naadigst erachter paa et halfft aars tid, at
samme bödder, kand ved hans arbeide indhendtes; hvoreffter hand siden paa frj
fod kand komme till sit eget arbeide och frelse.
Kildeinformasjon: Akershus fylke, Follo sorenskriveri, Tingbok A 28, f. 57b.